strutta

Ordets historia/ursprung

strutta, Vitalis 1825 ('De struttadekring i den granna salongen'), Törneros1825, Knorring 1838, av Rydqvist SSL1: 204 betecknat som sveamål, av Dalin1853 som värd.; sent lån från det i dial.allmänna strutta, gå med stultande el.stötande gång, hoppa omkring, hoppa,studsa, i Ska., även strutta emot, strävaemot (jämför strntter, liten gosse, strutta,liten flicka). Ordet är inhemskt o.stämmer f. ö. formellt med medelhögtyska, ty.strot-zeu, vara uppblåst, svälla; danska strntte,yvas o. d. kan ha sitt // från ipf. tillä. danska strude, svälla = danska dial. strudc,stå ut, liksom engelska strut detsamma anses kunnautgå från det med ä. danska strude välidentiska medelengelska (1100-1500) struten, svälla o. d. (eng.dial. strout), av ägs. strutian, stånd outstiffly = medellågtyska (från 1100 till Luther) striuzeu, resa sig å ändam. m.; jämför även medellågtyska (från 1100 till Luther) strozzen, svälla(av urgermanska strut-). Orden sammanhängai alla händelser med Ity. strutt, styv, o.med strut. Grundbetyd, i strutta äralltså: gå styvt. I betyd, 'svälla, pösa'(t. ex. P. Hallström) är ordet lånat frånda. (H. Olsson Spr. o. st. 16: 122). Sej f. ö. strut.

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Ibland kan korsordsfrågor och korsordssvar ge lite ledtrådar till hur man på ett annorlunda eller litet underfundigt sätt kan beskriva ett ord. Tyvärr så har vi inte hittat några för ordet strutta ännu.