bracka

Ordets historia/ursprung

bracka, nu vulg. i betyd,'kälkborgare', 1748: clappere Braccos, i enskämtdikt av en Uppsalastudent (A.Engström Kryss o. landkänning),Wallenberg o. 1770, Weste 1807, egentl. == ä.nsv. bracka, byxa, Hels. 1587 =. ä. da.bracker plur., snarast från latin bracca,biform till brāca, byxa, vilket självtlånats från keltiskan, som väl i sin turi mycket gammal tid fått ordet frångerm. språk, där det motsvaras av fsv.brōk, fornisländska brók (plur. brǿkr), fornsaxiska brôk,fornhögtyska bruoh (ty. dial. bruch), angelsaxiska eller fornengelska bróc(plur. bréc, bakdel, vartill engelska breeches,knäbyxor), väl i avljudsförh. till germ.vb. *brekan = nyhögtiska brechen, bryta (sebräcka 1); alltså egentl.: det brutna,'gren'. Om betyd, 'bakdel' är denäldsta, kunde man jämföra franska culotte,byxa, till latin cūlus, bl. a. 'bakdel' ( franskacul). - Som okvädinsord har väluttrycket uppstått genom förkortning aväldre skinnbracka i samma betyd., t. ex.Ekeblad 1654 (-brakorna) o. BellmanFredm. test. nr 209; tidigare i betyd,skinnbyxa (jämför medellågtyska (1200 - 1500) buckhose,bockskinnsbyxa = byxa) o. syftar påtarvlig benbeklädnad. Urspr, tillhörandedjäkne- o. studentspråket beror dockordet kanske delvis på anslutning tilllat. braccati, byxbärande, varmedromarna betecknade vissa folkstammar,som i motsats till dem användabenkläder. Andra gamla ungefärlikbetydande studentuttryck voro skinnare,skavare o. bälghund. Jfr beckbyxa, omsjömän.

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Ibland kan korsordsfrågor och korsordssvar ge lite ledtrådar till hur man på ett annorlunda eller litet underfundigt sätt kan beskriva ett ord. Tyvärr så har vi inte hittat några för ordet bracka ännu.