finna

Ordets historia/ursprung

finna = fsv., fornisländska = danska finde, got.finpan, fornsaxiska fithan (av * finpan) o.findan, fornhögtyska , ägs. findan (ty. finden, eng.fin d), av urgermanska *fenp-, fend- - urindoeuropeiska pent-i forniriska étaim, finner (med p-bortfall);möjl. nasalerad form till pet i latin peto,strävar, söker, alltså egentl.: gå för attsöka (till roten pet, falla, flyga, se f jä-der o. penna); ävenså väl besläktat medfsax. fäthi (av *fanpia-), gång, fornhögtyskafendo (av *fanpian-) osv., fotgängare(se finne 1), liksom med latin pons(genit. pontis), bro (se ponton), grek.pönlos, hav, o. patos, stig (av *pnto-),sanskr. pdnthä- ds., osv. Jfr fund o.fynd. - I betyd, 'tycka' yngre lånfrån nyhögtiska finden (jämför franska trouver ds.).

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt finna

• Flyger så in i norden
• person som gör uppfinningar
• Skogssamer

Korsordsledtrådar där ledtråden innehåller finna

• finna sig i
• finna sig i sitt öde
• finnas att få
• finnas ännu
• fortsätta att finnas
• ge känslor av välbefinnande
• inte finna god nog
• inte infinna sig
• Kan finnas ventilhus
• känsla av högsta glädje och välbefinnande
• ofta befinna sig
• Upphör att finnas till
• utför finnar utan lön
• Var dalle uppfinnare i
• välja enligt eget gottfinnande