Vad betyder förlåta? Här hittar du förklaringar, böjningar, uttal med mera
förlåta
uttal: [ för_l'å:ter ]
(förlät, förlåtit, förlåt, förlåta, förlåter)
Vad betyder förlåta?
förlåta verb- ursäkta, överse med
- ursäkta; acceptera, och gå med på att glömma bort, en handling som kan ses som en oförrätt
- ålderdomligt lämna, överge
Ordets historia/ursprung
förlåta, fornsvenska forlata, övergiva, lämna,låta fara; släppa efter, förlåta, tillgiva,från medellågtyska (1200 - 1500) vorldlen = nyhögtiska verlassen, got.fralétan osv.: allm. germ.; urspr.: låtafara, lämna från sig; därav: övergiva(t. ex. Bib. 1541: förlåt icke tinnemo-dhers bodh) o. tillgiva (jämför nyhögtiska vergebenmed samma utveckl.). Se f. ö. låta.Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)
Korsordsledtrådar & korsordssvar
Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt förlåta
Exempelmeningar som innehåller förlåta
Det kan underlätta att se ett ord man inte använder så ofta i en riktig mening, därför har vi hämtat meningar från olika källor (främst skönlitteratur, nyheter & akademiska tidsskrifter) och sammanställt dessa nedan.
- " Om min far kunde förlåta dig då, Crendrik, så kan jag förlåta dig nu.
- Hon ville förlåta dem, men de kunde inte förlåta sig själva.
- Och om jag kunde förlåta en främling, hur mycket mer skulle jag inte förlåta min kusin ?
- Jag kan förlåta min farfader Abraham, men jag har svårt för att förlåta Herren.
- Det hade hon kanske kunnat förlåta honom, men hon kunde aldrig förlåta att han var en Malterre.
- Och så kunde jag inte förlåta henne, fast det väl egentligen var hon, som skulle förlåta.
- Hur ska man förlåta dem som man har krigat emot ?
- Du får förlåta, sa hon.
- Jag kommer aldrig att förlåta honom.
- Majsan skulle aldrig förlåta mig och det är ju inte att undra på.
- Hon skulle aldrig förlåta mig.
- Men det jag aldrig kunde lära mig glömma och förlåta var att frun förnekade.
- Då skulle hon nog aldrig kunna förlåta sin pappa.