kunna

Ordets historia/ursprung

kungöra, Balck 1603 = senisl.kunn-gera, danska kundgore; till fornsvenska kunder,kunnig, känd = fornisländska kunnr, gotiska språket kunps, fsax.kulh, medellågtyska (1200 - 1500) kunt, fornhögtyska , nyhögtiska kund (sekund), av urgermanska *kunpa- - urindoeuropeiska *gnlo-,part. till roten i kunna. Välöversättning av nyhögtiska kundmachen, kundtun. Ifsv. i stället kunnogha, äldre nysvenska (1520 - 1730) kunniga,till kunnogher, kunnig.kunna = fsv.: känna, veta, vara istånd, vara möjlig, lära, undervisa =isl. kunna, danska kunne, got., fsax., fornhögtyskakunnan, (ty. können), ägs. cunnan (eng.pres. can); besläktat med litauiska zinöti, känna,o. likbetyd, ord i avest., arm. o. forniriska ;med avljudsformerna urindoeuropeiska gne, gno i isl.knä, känn, kndr, duktig, fornhögtyska irknäan,märka, lära känna, ägs. cndwan, veta(engelska know), latin (g)nösco, känner,gnä-vns, kunnig (jämför inkognito, nobel,not 2), grekiska gignoskö, lär känna, gnosis,insikt, kunskap (se diagnos), osv. Detandra n i urgermanska kunnan ärpresensbil-dande. Grundbetydelsen var: känna, veta(kvar i t. ex. kunna utantill, motsv.ty. auswendig können, kunna sin läxaosv.); senare: förmå o. d., i vilkenbetyd, ordet undanträngt fornsvenska magha,mogha = fornisländska mega. - Inte kunnamed ngn = danska ikke kunne med en, jämförisl. kunna e-u (vel, illa). - Jfr kännasamt kund, kungöra, kunskap,konst, kön 2, miskund, urkund,varkunna.

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt kunna

• ha förmåga att
• inte vara generad för

Korsordsledtrådar där ledtråden innehåller kunna

• Bör väl kofångare kunna
• förkunna gudomligt budskap
• förkunnare av evangelium
• förkunnare av gudomligt budskap
• inte kunna bestämma sig
• Inte kunna hålla tempot
• kunna bli aktuell
• kunna stå på bottnen