skalk

Ordets historia/ursprung

skalk (skälm), fornsvenska skalker, usling,slyngel, fråssare o. d. = senisl. skalkr,tjänare, skälm, (ä.) danska skalk, skälm,från fornsaxiska scalc, tjänare, medellågtyska (1200 - 1500) schalk,tjänare, lågsinnad person = fornhögtyska scalc,tjänare (ty. schalk, skalk), ägs. scealc,tjänare, vasall, krigsman, gotiska språket skalks,tjänare; från urgermanska spr.: italienska scalco,köksmästare, förskärare. Grundbetyd,var 'tjänare' (jämför marskalk), varav:'person med slaviskt eller underdånigtsinnelag' ;> 'lågsinnad, dålig människa,skurk'. Den nuv. mildare betyd, (jämförSerenius 1741: 'Du lilla skalk') haruppstått i skämtsam ironisk användning såsom hosskälm o. ofta även bov, skojare osv.Den äldre av 'ondskefull! listig person,skurk' kom efter hand ur bruk under1800-t:s förra hälft o. kvarlever nuegentl, blott i det bibliska: 'Om skalkarlocka dig, så följ icke' Sal. Ordspr. 1:10. Härledningen är alltjämt dunkeltrots alla framställda förklaringsförsök(litteratur hos Falk-Torp södra 1540 o, Hirt-Weigand). Otänkbart vore väl ej (medd'Arbois de Jubainville), att ordet kundevara lånat från iriska scoloc, livegen; jämföratt ämbete sannol. är avlett av ettmotsv. keltiskt lånord, (det latiniserade)ambactus.

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt skalk

• adelns ordförande i den gamla ståndsriksdagen
• blev luckor ombord
• delar av herrgård
• den högste ämbetsmannen vid hovstaten
• ett ämbetsverk där hovärendena bereds
• hjälper par
• nedsättning av räkneförmågan
• Ostrest

Korsordsledtrådar där ledtråden innehåller skalk

• marskalk i spetsen för procession
• skalken