strutta

Ordets historia/ursprung

strutta, Vitalis 1825 ('De struttadekring i den granna salongen'), Törneros1825, Knorring 1838, av Rydqvist SSL1: 204 betecknat som sveamål, av Dalin1853 som värd.; sent lån från det i dial.allmänna strutta, gå med stultande el.stötande gång, hoppa omkring, hoppa,studsa, i Ska., även strutta emot, strävaemot (jämför strntter, liten gosse, strutta,liten flicka). Ordet är inhemskt o.stämmer f. ö. formellt med medelhögtyska, ty.strot-zeu, vara uppblåst, svälla; danska strntte,yvas o. d. kan ha sitt // från ipf. tillä. danska strude, svälla = danska dial. strudc,stå ut, liksom engelska strut detsamma anses kunnautgå från det med ä. danska strude välidentiska medelengelska (1100-1500) struten, svälla o. d. (eng.dial. strout), av ägs. strutian, stånd outstiffly = medellågtyska (från 1100 till Luther) striuzeu, resa sig å ändam. m.; jämför även medellågtyska (från 1100 till Luther) strozzen, svälla(av urgermanska strut-). Orden sammanhängai alla händelser med Ity. strutt, styv, o.med strut. Grundbetyd, i strutta äralltså: gå styvt. I betyd, 'svälla, pösa'(t. ex. P. Hallström) är ordet lånat frånda. (H. Olsson Spr. o. st. 16: 122). Sej f. ö. strut.

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt strutta

• röra sig knyckigt