hög

Ordets historia/ursprung

hög, adj., fornsvenska högher - norska Ii0g(genom inflytande från sv.), danska h0i,germ. *haug(w)a-, grammatiskväxelform till *hauh(w)a- ±= svenska Ho- i vissaortnamn (förf. NoB 4:127 f.), forngutiska haiir,isl. hör, gotiska språket hanhs, fsax., fornhögtyska hoh(ty. hoch\ ägs. héah (engelska high); isl.hår är till sin uppkomst någotdunkelt; jämför Hå- i vissa svenska ortnamn, av*Hawa-. - Om ordens delvisinvecklade formhistoria se senast H. PippingSNF XII. 1: 62 f. (med litteratur). Jfrhägra. - Härtill substantiveringenhög, fornsvenska högher = forngutiska , fornisländska haugr,da. hoj, medellågtyska (från 1100 till Luther) honc; i avljudsförh. tillgerm. *hu%il- i nyhögtiska hagel, kulle, sv.H å ge l by, fornsvenska Hoghalby, Thorshughli,'Torshög' Bråte Ark. 29: 106 f. le. kouk-i litauiska kånkas, böld, kaukarå f., hög,fslav. kukii, krokig ~ san skr. knca-,kvinnobröst; till urindoeuropeiska roten knk i sanskr.kucati, kröker sig. Ofta i ortnamn,t. ex. Högby (efter gamla gravhögar),Värn m en hö g (av forndanska Vcemundcehög,^Ivs. Vämunds hög); stundom nu medförändrade former, t. ex. Malmö (sed. o.), Oxie (se under os). -Huvudet högre än allt folket, efter lSam. 9: 2, 10: 23, om Saul. -Högdragen, 1660-t., bl. a. Lucidor:'högdragen, stält', efter nyhögtiska hoch(ge)tragen;jämför nyhögtiska den kopf hoch trägen, bärahuvudet högt. - Högfärd, fornsvenska höghfcerdh,försvenskning av fornsvenska hoghfcerp, frånmlty. höchvart = nyhögtiska hoffart; jämför ty.hochfahrend] till fara, färd. -Högljudd, 1798, Weste 1807 (jämför J. Skytte:höghliudha roop), väl bildat efterhög-Ijutt som adv., i sin tur sannol. efterö ver ljut t, yngre fornsvenska overlgnt,ombildning av yngre fornsvenska overlnt, från mlty.överlåt, till medellågtyska (1200 - 1500) adj. Int, av fornsaxiska hind= nyhögtiska länt, ljudlig o. d. TammAvledn.-and. hos svenska adj. södra 19. I slutet av1700-t. mera enstaka även högljudda,högljudig. Jfr ljud. - Högmod, fsv.höghmöp, hogh- (i fornsvenska även: mod,tapperhet, iver) = danska hovmod, för*svenskad form av medellågtyska (1200 - 1500) ho(g)möd =ty. hochmut. Jfr däremot danska hoimod,ädelmod; väl efter nyhögtiska ord såsom 7ioc/7~gesinnt, hochherzig osv. (E. H. TegnérArk. 5: 161). Till mod ibetyd.'sinne (lag)'. - Högtid, fornsvenska höghllp, även:bröllop, allm. nord. o. vgerm. ord,bl. a. = nyhögtiska hochzeit, bröllop. -Högtravande, 1614: 'Rydzerneshögtraf-wande o. grofwe Sedh', Schroderus 1635(som attribut till ande, menniskia, sinnem. m.) = danska h0itravende (i ä. danska omhästar), från nyhögtiska hochtrabend, egentl,om hästar, som vid travet lyfta hovarnahögt; med mostsvarande utveckling i grek.logos (h)ippobdmön. Ett likartat uttr.är äldre nysvenska (1520 - 1730) högtrafuad, ungef.: högfärdig,t. ex. Petreius 1615: vpblåste ochhög-trafwade (om ryssarna).

Ordets historia kommer från Svensk etymologisk ordbok, Elof Hellquist (1922)

Korsordsledtrådar & korsordssvar

Korsordsledtrådar där svaret varit eller innehållt hög

• det kan väl vara tolf eller femton år sedan
• finare grav
• gammalt germanskt språk
• I den finns det rum för flera
• Kan boxare ge en rejäl
• Respekterade

Korsordsledtrådar där ledtråden innehåller hög

• 24 är högst
• antik högsulstövel
• betar högt
• danskt högerparti
• För hög ledning
• hög arab
• hög i delhi
• hög i sparta
• hög ort
• hög präst
• hög romare
• Högaktuell 3 bokstäver
• högdragen
• högersväng på sjön
• Högformsors
• högljudd diskussion
• Högljudd sälle 7 bokstäver
• högplatå i kina
• högre lagman
• högre väsen
• högsommarens heidi
• Högst i armen
• högsulstövel
• högt ris
• högt utvecklade
• Högt värderad nöt
• Högtidligt pronomen 4 bokstäver
• höhög
• höll ingo högt
• I högsta division