sällskaplig

(sällskapligt, sällskapliga)

Vad betyder sällskaplig?

1. som gärna har sällskap av andra människor

Exempelmeningar som innehåller sällskaplig

Det kan underlätta att se ett ord man inte använder så ofta i en riktig mening, därför har vi hämtat meningar från olika källor (främst skönlitteratur, nyheter & akademiska tidsskrifter) och sammanställt dessa nedan.

• Hon verkar inte vara så värst sällskaplig, säger mamma.
• Hon blef sällskaplig från att ha varit nära nog enstöring, föreslog utfärder, kunde inte vara stilla.
• Men de blev lyckliga och upprymda när han ringde upp dem och frågade om han fick hälsa på och vara sällskaplig.
• För att vara en person som varit otillgänglig på gränsen till enstöring som barn hade han blivit förvånansvärt sällskaplig i sitt nya liv.
• Han är impulsiv, otålig, sällskaplig, generös och lättpratad.
• Hon var mager men såg frisk ut och var sällskaplig.
• Acke Bergsten var en sällskaplig natur och led af att.
• Han var sällskaplig av sej Lindberg.
• – Jag tycker att hon skriver så fantastiskt och jag tror att hon var en väldigt speciell person, både rolig och sällskaplig, sur och tuff.
• Elisabeth är inte speciellt sällskaplig av sig och hon till- skriver andra saker än relationer hög vikt i sitt liv.
• Han hade druckit i flera timmar och höll på att falla framstupa över bordet, men han återvann balansen och blev skärpt och sällskaplig.
• Man va snäll, god, glad och sällskaplig.
• Själv hade jag turen att hamna i en förening som hette Fredhälls S.K. och som förutom övrig sällskaplig samvaro hade handboll på programmet.
• " Jag skulle vilja beskriva henne som en mycket utåtriktad och sällskaplig person.
• Nej, doktorn var inte sällskaplig, utom ibland på eftermiddagarna, då han kunde tänka sej ett parti schack med eldarn i Köket.
• Tyvärr hade han bara döttrar, men hans lagårdskarl var en sällskaplig man, som jag ofta uppsökte.